Gó mörra!
Just nu har jag suttioelva bollar i luften och jag suger på att jonglera.
Under de kommande 24 timmarna ska jag:
* Fixa biljetter till Bajen - MFF på söndag.
* Fixa tågbiljett till Stockholm
* Jobba
* Fixa hovslagare
* Barnvakt till Felix
* Planera valkampanj med Luf/LS Malmö
* Bio och middag med födelsedagbarnet Robin
* Hjälpa pappa med släpet inför Brors och Corres flytt
* Tvätta, packa, städa, bla bla bla
Allt detta jävrans mög och egentligen så borde det enda jag fokuserar på vara uppstatsen.
Annars är allt fint!
Pluggel Schmuggel!
Jag måste verkligen börja skriva på min uppsats.
Jag har fjorton flikar som rör ämnet och ändå sitter jag på den femtonde (Matthew Williamson collection for HM).
Det är alltid likadant.
Är jag inte på jobb så är jag i stallet. Ska jag inte sova så är det dags att äta.
Eller varför inte min senaste idé att rädda skadade ankor.
Suck.
På lördag/söndag åker jag till Stockholm och min plan var att jag skulle ha skrivit en del tills dess, åtminstonde börjat skriva.
Nåväl, det ser ut att bli en kombinerad semester- och pluggweekend i huvudstaden. Hoppas inte min värd misströstar.
Om exakt en vecka åker jag Insane på Gröna Lund, helt galet!
Ja tack!
Darkwin Duck
En av mina topp tio mest märkliga situationer inträffade nyss.
Följande senario inträffade:
Påväg hem från stallet fick jag två sms från två av mina vänner "Timbuk är inredare på Roomservice idag".
Glad i hågen kör jag hem till Svedala och precis när jag ska köra in på området ser jag en tilltuffsad anka med snaggat huvud.
Självklart får jag för mig att jag ska undersöka/rädda ankan (jag var en trogen tittare till "Djurens Ö" när jag var liten) och springer in i huset efter bröd. När jag återvänder till honom ser jag att vingen är sne, ev. bruten, och han saknar fjädrar på skallen.
Två brödskivor senare ringer jag till mamma för mer bröd och vatten. I väntan på henne undersöker, fodrar och klappar jag honom, inga konstigheter alls. Problemet var att vi satt precis vid cyklebanan och ett flertal fotgängare och cyklister skulle givetvis passera oss där vi satt i gräset, anka och jag.
Det värsta var när en cocker spaniel började skälla på anka och jag började prata lugnande med honom samtidigt som jag strök han på den friska vingen. Från hundägarnas point of view måste det ha sett ut som en retarded 20-åring iklädd tights som rymt från ett gruppboende.
Nåväl, min mor kom så småningom med mer bröd och vatten (ja satan vad han drack) och en stund senare vaggade han iväg mot dammen.
Summa av kardemumma: Ankan mår bra, mamma fick en promenad och Jenny kan inte visa sig i Svedala de närmsta veckorna.
Timbuk? Jag hann se hans sjukt flippade inredning - I like!
¡De nada el pato!
