jennyakesson

Hejdå farfar..

 
Jag är inte redo att förlora dig..

Jag vill inte acceptera att du inte längre finns här hos oss.

Det känns som igår vi gick de långa promenaderna på Kastanjegården med Gina.
Oavsett väder vandrade vi iväg, du, jag, Daniel och farmor.
Trots den tidiga timmen var det den bästa tiden på dygnet.

Det känns som igår vi var på Jägersro och tittade på hästarna. Var än du, jag och pappa gick var det någon du kände som skulle hälsas på. Det tog en evighet innan vi kom till fullbloden i ledvolten, men det gjorde inget för det var min farfar alla ville hälsa på, min farfar.

Du var med mig när jag uppfyllde min dröm att börja rida, jag ville bli som dig en dag och rida de vackra hästarna på Jägers. Precis som på fotografiet där hemma..

Det absolut starkaste minnet jag har av dig och det som betyder mest är inte mer än 8 ½ år gammalt.  
Precis hemkommen från USA åkte jag och mamma ut till stallet för att se min häst, min egen häst som du tagit hand om medan jag var bortrest.
Ni kommer ut på stallbacken och det första han gör är att ställa sig på bakbenen och slå över.
”Han är lite frisk, men det är bara bra”

Eller den dagen jag drog ut en lös söm ur Felix sko. Du var mäkta stolt och gick runt och visade sömmen för alla i stallet.
”Den här har mitt barnbarn dragit ut, den borde jag rama in och sätta upp på väggen”

Jag blev aldrig jockey farfar.
Men jag fick uppleva känslan av att rida en galoppör i täten på upploppssträckan på Jägers.
En upplevelse som du och jag delar.. Precis som kärleken till hästarna..  
Jag var som du på fotografiet.

 Jag är oändligt tacksam för allt du har gett mig farfar.
Givetvis kärlek, men framför allt de egenskaper jag har ärvt och som jag tänker hålla fast vid livet ut.

Envishet – Styrka – Mod – Positivitet – Och kärleken till djur

De sista du sa till mig var att jag inte skulle oroa mig mer. Du syftade säkerligen på Felix och hans ständiga krämpor men allt jag tänkte på var dig.
Cancer är åt helvete och jag önskar Gud lät dig stanna lite längre.


Men vet du farfar, nu behöver jag inte oroa mig längre. Nu vet jag att du slipper smärtan och frustrationen över att inte få se och höra livet. Du har lämnat oss för ett bättre ställe med Gina, Rossi och Ludde som sällskap.

Jag saknar dig fruktansvärt mycket farfar och det finns så mycket jag önskar att jag sa till dig innan det var för sent.

 Felix glömde inte bort dig och kommer aldrig att göra. Vi är båda oerhört tacksamma för att du har fört oss tillsammans och din kärlek till oss kommer alltid att finnas kvar.

Älskar dig farfar, min lille farfar…

/Dina bambuser Jenny och Felix  

Donatello Leonardo Michelangelo Raphael

Julkalendern är fruktansvärd, jag blir så ledsen..

"Salve-Henrik" har inte längre en plats i mitt hjärta..

Tur att jag har Asbjørn i Nissene på låven!

"Der fikk jeg nötta!"